Veckans bikt

Här kommer ett av mina allra första brott, ty redan som liten var jag en riktig odåga.
 
Redan som liten 2-åring älskade jag att rita och allra roligast var det ju självklart att rita på allt annat än pappret som mina föräldrar ville att jag skulle rita på.
En dag fick min nyfödda lillebrors säng ett konstverk målat på sig.
 
Mina föräldrar blev inte glada och vände sig direkt till mig för att ge mig en utskällning.
Jag hävdade dock bestämt att det absolut inte var jag som hade ritat där utan att det var lille Max, endast några månader gammal, som hade nått upp till kanten på sängen och målat där med mina pennor.
 
Helt plötsligt bytte då mina föräldrar taktik.
Dom vände sig till lilla Max som låg och krälade på golvet och berömde honom för det fantastiskt fina konstverket han hade gjort.
Dom sa att det var det finaste dom sett och att han var så duktig.
 
Då erkände jag självfallet snabbt och villigt att det var ju jag som var konstnären till detta mästerverk.
Jag var så stolt och kunde för mitt liv inte förstå hur dom för en sekund kunde gått på att min obegåvade lillebror hade målat något så makalöst vackert.
 
Det jag inte heller senare kunde förstå var hur mina föräldrar kunde skälla på mig om att jag ljugit och om att jag målat på Max säng.
Dom sa ju att det var vackert?
 
Det kanske är jag som borde skälla på dom för att dom ljög om att dom tyckte det var fint?

Veckans bikt

Kom precis på en grej som definitivt passar i veckans bikt.
Åtminstone på min blogg i alla fall.
 
En person som sysslar med grova brott hade förmodligen inte ens höjt på ögonbrynet åt detta påhitt, men för mig är det en stor grej som faktiskt har gnagt i mig sedan dagen det hände om jag ska vara ärlig.
 
Det var en helt vanlig dag i mellanstadiet.
Jag gick i fyran och gick ifrån klassrummet för att gå på toa.
Då såg jag en blyertspenna ligga i fönstret som vätte ut mot fotbollsplanen.
Jag ställde mig och blickade ut över omgivningen en kort stund och sedan skulle jag fortsätta mot toaletten.
 
Det var då det hände.
Jag greppade tag i blyertspennan och ritade några långa, hårda streck på den ljusgula väggen bredvid fönstret.
 
Sen gick jag på toa och sedan direkt tillbaka till klassrummet.
 
Senare den dagen, eller om det var dagen efter, hade vi idrott och våra två lärarinnor samlade alla, spände ögonen i oss och frågade vem som hade ritat på väggen.
Där satt då jag, i klungan av oförstående elever, och spanade runt för att se om det var någon som såg skyldig ut.
Jag visste att ingen av mina lärarinnor någonsin skulle misstänka mig och var ganska så nöjd över detta.
 
Nu, 12 år senare, vill jag be om ursäkt till den stackare som fick sudda ut det jag ritat på väggen.
Förmodligen fick någon av bråkstakarna som alltid hade nåt bus för sig skulden för detta fast det egentligen var så att skolans tystaste, snällaste och blygaste tjej hade begått brottet.
 
Förlåt.
 
 Ungefär såhär såg mitt brott ut.

Veckans bikt

Har låtit favoriten "Veckans bikt"legat på hyllan ett tag på grund av två anledningar.
Dels för att jag inte haft tid att skriva om mina brott och illgärningar och dels för att jag i princip tömt mitt förråd av synder här redan.
 
Jag har dock funderat en längre tid över vad jag ska dela med mig av då det börjar bli ont om bekännelser från min sida.
Jag är en ganska så genomärlig människa och de grövsta lögner jag idag sysslar med är exempelvis att säga att någon har en fin ny frisyr fast jag kanske egentligen inte alls tycker det, eller att säga att jag är upptagen om någon vill ses, fast jag kanske egentligen bara ska vara hemma och sova eller kolla på One Tree Hill.
 
Jag har dock kommit på en sak jag kan bekänna, och jag kan även erkänna att denna synd ägde rum under år 2014. Jag får mina infall ibland, och framförallt när min kompanjon Jennifer är med.
 
Det var under en fest där jag och min vän Jennifer serverade det hände.
Kvällen led mot sitt slut för vår del och vi börjar packa ihop oss för att gå hem.
Då kläcker Jeffa idén att vi borde stjäla en av vinflaskorna som står i kylen med motiveringen "att det är ju så många att dom inte ens kommer att märka att den är borta".
 
Jag var mycket skeptisk till detta och vägrade till en början gå med på detta busstreck.
Efter en hel del övertalning och med bara minuter kvar tills vi skulle lämna lokalen hamnade ändå den där flaskan i en väska och följde med oss ut och hem.
 
Jag har haft ångest för detta, men känner mig nu mogen att berätta det här på bloggen.
Och förlåt Jeffa att jag hänger ut dig som min medbrottsling (även fast det ju faktiskt var din idé).
Jag kan också berätta att vinet inte ens var gott och därmed var vår stöld inte särskilt lyckad.
 
Men gjort är gjort.
 
Till denna historia bör det kanske tilläggas att dom som hade festen är en av våra familjers närmaste vänner och därför kände vi att vi skulle bli förlåtna om det skulle uppdagas att detta brott skett. Hehe.
 
Detta var allt för denna gången.
Jag ska fundera på om jag kanske har något mer i mina gömmor som är smaskigt nog att dela med sig av.
 
Tills dess - heido!