Bebis
Den 5 juni hade jag öppningen på jobbet och kände redan på morgonen att jag inte mådde riktigt som jag brukar.
Bättre blev det såklart inte av att jag fick börja den morgonen med att sanera kundtoan efter en kund som bokstavligt talat skitit ner hela toaletten utan att spola efter sig.
Men det konstiga måendet höll i sig hela dagen och när jag kom hem fick David åka iväg och köpa ett graviditetstest.
Det visade positivt på en gång, men jag trodde inte att det kunde stämma så jag tog inte så allvarligt på det.
Några dagar senare tog jag nästa test och även det visade positivt.
Då jag inte riktigt trodde på det fortfarande beställde vi hem ytterligare några tester av alla möjliga märken från Apotea.
Bara för att vara riktigt säkra såklart. 😅
När dom kom hem och alla (sammanlagt 9 olika tester) visade positivt fick jag ändå lov att tro att det var sant.
Då trodde vi att jag var runt vecka 8 kanske och jag ringde till barnmorska för att boka en tid för ultraljud och undersökning.
Jag fick inte tid förrän den 9 augusti, men det gjorde ju inget eftersom jag inte var så långt gången...
Veckorna gick och till slut var det dags för ultraljud.
Vi skulle äntligen få se den lilla personen i min mage som vi trodde skulle komma ut någon gång i februari!
När vi kommer in (i tron att jag var i vecka 13-14 typ) så får vi ganska snabbt veta att det inte alls handlar om ett februaribarn, utan att vi snarare ska vänta oss ett decemberbarn.
Helt plötsligt var jag i vecka 20 och halva graviditeten var förbi utan att jag känt av den överhuvudtaget.
Det blev en liten chock, men samtidigt skönt att slippa vänta så länge!
Bara några dagar efter ultraljudet började jag känna de första rörelserna inifrån magen (vilket jag borde känt tidigare, men min hjärna var så inställd på att det var för tidigt, så jag har väl helt enkelt trängt bort det) och nu i skrivande stund är
det sånt hålligång i magen att jag funderar över om det inte är en känguru där inne?
Idag gick jag in i vecka 27 (26+0) och har alltså endast 97 dagar kvar till beräknad förlossning.
Hur sjukt är inte det?
Och jag har haft det så lätt så det är svårt att greppa att det faktiskt växer en person inne i min mage.
Jag har knappt mått illa överhuvudtaget förutom att jag får kväljningar av kylskåpslukt och stark tvål.
Och det enda kroppsliga hindret jag känt av är väl att jag inte får någon luft om jag böjer mig för långt framåt.
Annars är allt i princip som vanligt (peppar, peppar) förutom att jag är kissnödig så gott som konstant.
Hoppas det håller i sig, även om jag kanske inte tror att jag kommer ha sån tur.
Nu räknar vi ner till den 28 december (plus gärna minst 4-5 dagar extra 😅) så vi får träffa den lilla personen där inne.
