Veckans bikt
Här kommer ett av mina allra första brott, ty redan som liten var jag en riktig odåga.
Redan som liten 2-åring älskade jag att rita och allra roligast var det ju självklart att rita på allt annat än pappret som mina föräldrar ville att jag skulle rita på.
En dag fick min nyfödda lillebrors säng ett konstverk målat på sig.
Mina föräldrar blev inte glada och vände sig direkt till mig för att ge mig en utskällning.
Jag hävdade dock bestämt att det absolut inte var jag som hade ritat där utan att det var lille Max, endast några månader gammal, som hade nått upp till kanten på sängen och målat där med mina pennor.
Helt plötsligt bytte då mina föräldrar taktik.
Dom vände sig till lilla Max som låg och krälade på golvet och berömde honom för det fantastiskt fina konstverket han hade gjort.
Dom sa att det var det finaste dom sett och att han var så duktig.
Då erkände jag självfallet snabbt och villigt att det var ju jag som var konstnären till detta mästerverk.
Jag var så stolt och kunde för mitt liv inte förstå hur dom för en sekund kunde gått på att min obegåvade lillebror hade målat något så makalöst vackert.
Det jag inte heller senare kunde förstå var hur mina föräldrar kunde skälla på mig om att jag ljugit och om att jag målat på Max säng.
Dom sa ju att det var vackert?
Det kanske är jag som borde skälla på dom för att dom ljög om att dom tyckte det var fint?