Snorkling och blodiga tår

Sen sist jag skrev har vi hunnit med en hel del. 
I söndags låg vi nere vid havet och snorklade nästan hela dagen. 
Det har helt vindstilla och superklart vatten.
Vi såg mängder med olika fiskar i regnbågens alla färger och jag hade kunnat ligga där och titta på dom hela dagen.

I tisdags låg vi vid poolen och hade det skönt och på kvällen åkte vi in till stan och strosade bland butiker samt åt goda hamburgare. 
Under dagen hann jag även med att snubbla i en av alla de tusen trapporna man måste gå i för att ta sig mellan rummet och poolen och det resulterade i en uppskrapad stortå.
Väldigt skönt. 
Som tur var fick jag plåster av den snälla poolkillen och han har frågat mig varje dag sen dess hur det är med min tå. 

Igår spenderade vi dagen vid poolen igen och bestämde oss för att återigen åka in till stan med gratisskjutsen som går från hotellet varje kväll. 
Just igår var det fler än vi som ville åka in till stan och därmed var vi sammanlagt 14 personer inklämda i och på bilen som gick från hotellet till hamnen.
Väldigt säkert kändes det. 
Men fram kom vi i alla fall! 

Idag har det varit väldigt blåsigt och lite mulet, men vi lade oss ändå nere vid poolen och läste. 
Vi sprang även ner till stranden för en liten snorklingsrunda i vågorna.
Trots molnig himmel lyckades vi dock bränna oss idag. 
Igår köpte vi en ny solkräm inne i stan, men idag när vi skulle använda den visade det sig att den hade gått ut. 
Istället för att vara tunn och lättsmord var den tjock och grumlig. 
Men man tager vad man haver tänkte vi och använde den ändå. 
Den kan inte ha skyddat det minsta lilla då vi båda ser ut som kräftor just nu. 
Sånt är livet. 

Imorgon blir det skuggan för min del. Eller åtminstone för mina bens del. 
Det är dom som drabbats värst av solen. 

Puss!  (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Från helvetet till himlen.

Som ni kanske läste i gårdagens inlägg så var vårt boende på Koh Phangan inte en av våra topp tio-fantastiska-upplevelser precis. 

Vi bestämde ju oss dock för att spendera en natt där och allt verkade vara frid och fröjd tills vi släckte lampan. 
Strax började vi höra krypande ljud inuti väggarna vilket gjorde det hela obehagligt, men inte outhärdligt. 
Strax därefter började dock något större djur inuti väggen rumstera om. 
Den började riva längs med väggarna och bita av träbitar så det small i hela det lilla skjulet. 
Mycket obehagligt. 

Vi testade att tända lampan, kanske skulle den sluta då? 
Men icke. Det blev värre. 

Vi stod ut i högst en timma i det rummet, hela tiden spanandes mot väggen där vi var helt säkra på att ett huvud från en gigantisk råtta snart skulle sticka ut.

Vi packade ihop våra saker och gick till restaurangen för att se om receptionen var öppen. 
Det var den självfallet inte och därmed fick vi helt enkelt slå oss till ro på ett par hårda trästolar tills vidare. 

Efter en stund fick jag nog. 
Jag måste få sova. 

Jag gick bort till en "relaxavdelning" där några dammiga, smutsiga saccosäckar stod. 
Det fick duga.
Jag slog mig ner i en och såg att i säcken bredvid min låg en hund och sov. 
Snart kom fler hundar och gjorde oss sällskap och jag kände mig verkligen som en i flocken. 
Där fick jag sova i kanske sammanlagt tio minuter. 
Varje gång jag ens tänkte på att slumra till började en hund klia sig så att golvet skakade, de började bråka med varandra eller började skälla på något de hörde långt borta. 

Jag gick tillbaka till stolarna där David satt och försökte fördriva de 10 timmar det var kvar tills vi äntligen fick lämna detta gudsförgätna ställe. 
Jag provade att ställa ihop några stolar för att få till en (väldigt, väldigt hård) säng. 
Det funkade en stund tills det gjorde för ont i kroppen. 
Vi försökte sitta på våra stolar med huvudena lutade mot bordet och även det funkade en stund tills det gjorde för ont. 

Kort sagt kan man säga att natten kändes helt oändlig. När vi till slut checkade ut och begav oss mot båten var det som en befrielse. 
Det kan bara bli bättre efter detta. 

Och vi hade rätt. 
När vi kom fram till Koh Tao åkte vi taxi upp för backar så branta att det verkar omöjligt att någonting överhuvudtaget kan ta sig upp där följt av dalar så djupa att det sög till i magen. 
De kör ju inte direkt långsamt här heller. 
Det var som att åka bergochdalbana till hotellet.

Väl framme blev vi bemötta med kylda handdukar och en god, uppfriskande dryck att kyla ner oss med. 
Därefter fick vi njuta av utsikten en stund innan vi blev förda till vårt rum för de kommande 8 dagarna. 
Mina ögon tårades nästan när dörren öppnades. 
Förutom ett fräscht, ljust rum utan varken råttor eller andra kryp finns det både kylskåp, AC och en superfin balkong med utsikt över havet. 
Som natt och dag från gårdagens och nattens upplevelse. 

Efter att vi bytt om och kylt ner oss en stund gick vi ner till poolen och satt och hade det skönt i solens sista strålar.
Sen gick vi tillbaka upp till rummet. 
Här kommer, den hittills enda, nackdelen med detta hotell. 
Vårt rum ligger på toppen av ett berg. Poolen ligger längst ner vid havet. 
Därmed är man lika svettig när man kommer tillbaka från poolen som man var när man gick för att svalka ner sig. 

Sen åt vi middag och nu ligger vi redo att äntligen ta igen nattens missade sömn.
Imorgon ska vi snorkla. 

Puss! 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Känsliga läsare varnas.

Igår låg David inne på rummet hela dagen och led av den härliga smetan vi dragit på oss sen början av denna vecka. 
Jag mådde dock bättre och låg nere vid poolen och solade halva dagen istället. 

På kvällen kom dock även mina magkramper (och då snackar vi verkligen kramper) tillbaka och jag och David bytte av varandra på toaletten. 

Våra grannar måste ha undrat vad vi sysslade med om dom hörde vår toalett spolas var 5:e minut. 

Inatt slapp åtminstone jag toalettspringet, men imorse drog det igång igen. 

Som taget ur den dråpligaste buskis ni kan tänka er så blev det självklart stopp i toan. 

När toaletten använts så flitigt som under vårt besök vill man helst inte be om hjälp utan gärna lösa det själv varpå jag sprang till affären för att hitta en vaskrensare eller liknande. 
Självklart hade dom ingen sån, men något som liknade en lång flaskborste hittade jag. 
Den fick följa med hem och så började arbetet. 

När jag var i princip färdig hände ännu en grej som passar i buskisen jag nämnde ovan. 
Borsten gick av och allt jag fick med mig upp var ett långt skaft. 
Själva borsten hade fastnat en bit in i röret. 

Panik. 

På med plastpåsar på händerna och börja gräva bara. 
Till slut lossnade även den och jag kunde pusta ut. 

Det vore just snyggt att lämna ett hotell rum med stopp i toan det sista man gör. 

Efter detta kaosartade scenario checkade vi ut och begav oss med minibuss mot hamnen där båten mot Koh Phangan väntade. 

Väl framme på Koh Phangan såg allt mycket fint ut, men så snart vi kommit in i vårt rum ändrades vår uppfattning. 

Rummet, eller skjulet kanske man ska säga, bestod av vävda bambuväggar med lite hål här och var. 
De värsta hålen är tejpade med vanlig hederlig pakettejp, men några får helt enkelt agera ventilation. 

Det finns ingen AC, vilket är nästintill livsnödvändigt i denna hetta. 
Istället hänger en skakig fläkt mitt i taket och låter som en helikopter när den är igång. 

Det finns ingen belysning i rummet förutom en svag glödlampa över entrédörren. Resten av rummet vilar i mörker. 

Badrummet har små utborrade hål i väggen med nät över för ventilationens skull, men det finns ingen golvbrunn. 
Istället finns ett litet runt hål en bit ifrån duschen där vattnet förmodligen var tänkt att rinna ner. 

Man ska inte vara petig, men detta känns ändå lite väl sjaskigt. 

Vi bestämde oss ganska snabbt att detta blir vår första och enda natt på Koh Phangan. 
Imorgon drar vi vidare till Koh Tao och denna gång till ett hotell som vi vet håller högre standard. 

Poolområdet är dock väldigt fint här. 
Lite cred ska som väl ändå ha. 

Puss!  (null)

(null)

(null)