Insikt

Ikväll blev det smärtsamt tydligt för mig att vår tid som caféägarinnor snart är över.
Ikväll hade vi vår näst sista motorkväll, inte bara för denna sommar, utan för gott, och den insikten var rätt jobbig faktiskt.

Cafét är ju på något sätt mitt liv och mitt hem.
Att någon annan (förhoppningsvis) tar över det och gör det till sitt känns overkligt och ganska så fel just för tillfället.
Men det är ju ändå det jag hoppas på.
Även fast det känns fel och även fast jag knappt kan föreställa mig hur det skulle vara att inte jobba så mycket som jag gör.

Det kommer bli sjukt jobbiga och känslosamma månader framöver, men jag får tro och hoppas att det leder till något ännu bättre.

Inte nog med att vi börjar sörja över vårt fina café nu så kommer vi inom kort sörja över en familjemedlem också.

Nästa torsdag, om en vecka, åker vi med Wilma till veterinären och låter henne somna in för gott.

Fy, så jobbigt det kommer att bli.

Men nu ska jag sluta gnälla och njuta av tiden jag har kvar med världens finaste hund och världens finaste café.

Puss och hej!

Avslut

I och med gårdagens artikel i tidningen är det nu officiellt att jag och mamma lämnar cafét till årsskiftet om ingen annan vill ta över tidigare.

Det har varit på gång länge egentligen, men vi har velat hålla hoppet uppe in i det sista att det ska gå att fortsätta.
Nu fick det tyvärr bli såhär och vi har båda väldigt blandade känslor.

Själv har jag insett att avslut inte är min grej överhuvudtaget.

Redan när jag var liten var jag rädd för avslut.
Det räckte med att en kompis som jag hade lekt med skulle gå hem för dagen och jag blev helt bestört och nästintill otröstlig.
Det spelade ingen roll om kompisen skulle komma tillbaka dagen därpå och fortsätta leken heller.
Ett avslut är ett avslut.

När jag slutade nian var jag halvt förstörd och när jag slutade gymnasiet trodde jag att mitt liv skulle vara slut.
Hela studentkvällen, som ska vara en rolig tillställning, gick åt till huvudvärk efter alla tårar.

Men livet gick ju faktiskt vidare.

Men nu är vi där igen.
Ett avslut står för dörren och jag är rätt så nervös över det faktiskt.
Annas Café har kommit att bli min identitet nästintill och att släppa något man lagt ner så mycket kärlek, omtanke och energi på är superjobbigt för en känslomänniska som mig.

Men det är nog bra för mig med ombyte.
Även om dessa fem år har varit helt fantastiskt roliga till och från har det även varit väldigt mycket som varit jobbigt och slitigt.

Men än är det å andra sidan inte slut.
Vi kör till årsskiftet som sagt och ska försöka hitta på så många evenemang vi bara orkar och hinner med innan vi slår igen för att lämna över till någon annan.

Puss!

Premiärspelning på Eneby Rock

Igår var det dags för Edgars första spelning och den gick enligt min mening över förväntan.
Eneby Rock var en lika trevlig tillställning som vanligt och tack och lov var gårdagen betydligt mindre dramatisk än förra årets upplaga.

Innan spelningen var jag otroligt nervös och ville helst inte gå upp på scenen överhuvudtaget, men när vi väl stod där uppe släppte allt och det var riktigt roligt.
Förutom mellansnacken...
Bara tanken på att snacka mellan låtarna för att ge resten av bandet tid att stämma och dylikt gav mig ångest, men det var helt enkelt bara att göra.

Det gick.
Rösten skakade, men det gick.

Jag är överlag väldigt nöjd med vår första spelning och nu taggar jag för att förhoppningsvis få fler spelningar framöver och att spela in mer låtar att lägga ut på Spotify.

Idag har vi varit oerhört oproduktiva och tillbringat större delen av dagen i soffan och sängen.
Var en kort sväng i Horn och åt tacos med familjen, sov middag och träffade Jeffa.

Jag gillar söndagar.

Puss!