linaedgar

Men helt nyligen hände åtminstone några saker som jag tyckte kunde vara värt att föreviga här.

I onsdags blev jag, Crazy Cat Lady no.1, biten av min egen katt. 

Ida kom förbi med Ängla (hennes hund) då vi skulle ta en promenad. 

Jag vet sedan innan att Ivar gillar att följa efter mig vart jag än går, och det ville inte jag. Därför skulle jag få tag i honom innan vi begav oss. 

Jag fick tag i honom och lyfte upp honom samtidigt som Ängla kanske bara rörde sig en bit bort. Ivar blev så jäääävla rädd och vände sig i luften och högg mig rakt i handen.

Det gjorde ont. Det blödde.

Men vi gick vår promenad ändå. 

Väl hemma hade tummen svullnat och värkte så jag ringde 1177. 

Akuten direkt, sa dom.

Så det blev en vända till Linköping och en stark dos antibiotika för min del.

På torsdagen jobbade jag kväll, men var efter några timmar tvungen att ringa in Kristin för avbyte då min tumme värkte något djävulskt. 

Ringde 1177 igen och dom rekommenderade mig verkligen att hålla mig hemma från jobbet. Så fick det bli. 

Var hemma fredag-söndag och har inte kunnat göra mer än att ligga i soffan i princip då jag helst inte skulle röra handen i onödan.  

Jag har inte ens kunnat fördriva tiden med att måla porslin då jag inte kunnat greppa en penna.

I fredags svullnade såren upp ytterligare och handen blev röd och värkte. 

1177 beordrade mig ännu ett besök på akuten, så det var bara att åka in.

Ett blodprov senare fick jag svaret att det inte var någon fara ännu, men om jag fick feber eller röda strimmor på armarna var jag tvungen att komma tillbaka på en gång. 

Tack och lov blev detta sista vändan till akuten för denna gång. 

Ingen feber, inga röda strimmor och nu kan jag äntligen röra tummen igen också. 

I övrigt så kom Vigdis för bara någon halvtimma sedan upp med en liten, liten harunge på trappen. 

Vidriga katter har jag.

Men jag skulle inte byta dom mot något i världen.

För övrigt fick jag idag se ett av mina målade fat på TV. 

I ca två sekunder kunde man skymta mitt fat på ett bord i programmet ’Vem bor här?’. 

Det kändes stort. 

Väntar med spänning på alla företag och tidningar som vill sälja eller skriva om mitt porslin nu. 

Det var nog allt för nu tror jag. 

Hörs snart igen. 

Kanske om ett halvår.