Insikt

Ikväll blev det smärtsamt tydligt för mig att vår tid som caféägarinnor snart är över.
Ikväll hade vi vår näst sista motorkväll, inte bara för denna sommar, utan för gott, och den insikten var rätt jobbig faktiskt.

Cafét är ju på något sätt mitt liv och mitt hem.
Att någon annan (förhoppningsvis) tar över det och gör det till sitt känns overkligt och ganska så fel just för tillfället.
Men det är ju ändå det jag hoppas på.
Även fast det känns fel och även fast jag knappt kan föreställa mig hur det skulle vara att inte jobba så mycket som jag gör.

Det kommer bli sjukt jobbiga och känslosamma månader framöver, men jag får tro och hoppas att det leder till något ännu bättre.

Inte nog med att vi börjar sörja över vårt fina café nu så kommer vi inom kort sörja över en familjemedlem också.

Nästa torsdag, om en vecka, åker vi med Wilma till veterinären och låter henne somna in för gott.

Fy, så jobbigt det kommer att bli.

Men nu ska jag sluta gnälla och njuta av tiden jag har kvar med världens finaste hund och världens finaste café.

Puss och hej!

Emelie

världens finaste och bästa Lina <3