linaedgar

Oj. Här var det längesen man var nu...

 

Tänkte just på den tiden då jag tvunget skulle blogga minst en gång varje dag annars kände jag att jag gjorde mig själv och mina läsare besvikna.

Nu orkar jag verkligen inte med bloggen längre.

Så himla innehållsfattigt liv jag har, ärligt talat.

 

Men jag är ganska nöjd ändå.

 

Det som har hänt i mitt liv sen sist jag skrev (vilket är extreeeeemt längesen nu) är att jag har firat julafton och fått fina klappar, spenderat tid med familj och vänner, firat nyår i Grönebo med fina människor, bus, mys, god mat, musik, fina ord på tolvslaget, inga raketer, spel och pinsamheter.

 

Jag har varit och hälsat på fina tjejer i Linköping en kväll.

Om ni bara visste hur mycket jag saknar er!

 

Sen har jag varit på The Darkness i Göteborg. (Det hände förmodligen en massa annat däremellan också, men minnet är kort när man inte orkar tänka för hårt).

The Darkness var roligt och mina resekamrater, Filip, Robin och Frida, var roliga likaså.

Vad som var mindre roligt var att köra bil i Göteborg.

 

Jag satt på helspänn tills vi var nästan framme i Kisa. Då kände jag äntligen igen mig lite igen.

Det är inte skönt att sitta och vara nervös och spänd i 5 timmar på vägar man aldrig kört förut, men det var åtminstone lätt att hålla sig vaken!

 

Sen har ju min vän Jennifer lämnat mig i 2 månader för Indien också.

Hon kom hem den 1:a april och då beslutade jag mig för att dra ihop lite folk så att vi kunde överraska henne när hon kom hem!

Det var fint att se henne igen kan jag lova!

 

Sen har mamma fyllt 50 (i fredags faktiskt).

Hela cafét fylldes med blommor och i lördags hade vi fest är för henne.

Det var roligt.

Eller aa.. Jag var på världens sämsta humör efter ett bråk med mormor, så jag hade kanske inte jätteskoj. Men huvudsaken är att mamma hade det roligt och det verkade hon ju ha!

 

I övrigt så är det blankt i mitt huvud.

Förlåt om jag har missat att skriva någonting som kanske egentligen är viktigt och roligt.

 

Och sen vill jag bara säga att jag saknar er, alla mina fina vänner. Förlåt att jag suger på att höra av mig, men jag tänker på er hela tiden och det är väl alltid något.

När jag slutar jobba så mycket som jag gör (vilket verkar bli.... Aldrig typ) så ska jag bli bättre på att höra av mig och att ses.

Tills dess hoppas jag att ni står ut med mig ändå.

Eller kanske snarare står ut med att slippa mig. ;)

 

Puss alla fina!