Nils ❤️
Där konstaterades det att jag hade väldigt högt blodtryck, och därmed fick jag en bokad tid för bedömning och koll efter havandeskapsförgiftning uppe i Linköping dagen därpå.
Vi gjorde bilen redo och packade BB-väskorna ifall att.
Hela natten mellan torsdag och fredag mådde jag väldigt dåligt och kräktes gång på gång samtidigt som jag hade en kraftig huvudvärk.
Detta ytterligare två tecken på havandeskapsförgiftning.
Väl inne på förlossningen kände jag mig bättre och var ganska övertygad om att vi skulle få vända och åka hemåt igen, men bara en kort stund senare kom läkaren och berättade att de ville ha kvar mig för igångsättning.
Det blev lite av en chock samtidigt som det kändes skönt att få det överstökat.
Klockan 14.30 fick vi komma in på vårt rum och två timmar senare påbörjades dosen av värkstimulerande hormoner.
Inte mycket hände till en början, men klockan 04.45 gick vattnet och därefter började jag känna av värkarna lite mer ordentligt.
Hela lördagen fick jag jobba på och på kvällen gjorde det så ont att de fick avbryta eftersom bebisen där inne fortfarande inte visade något större intresse för att ta sig ut.
Jag fick en medicin som gjorde att värkarna avtog och jag kunde sova nästan hela natten.
Igår, söndag, satte vi igång igen med värkstimulerande dropp och redan från början fick vi berättat för oss att funkar det inte heller idag kommer det bli ett kejsarsnitt.
Framåt kvällen var jag öppen 10 cm, men bebisen låg fortfarande alldeles för högt upp för att det skulle kunna gå att kämpa ut den.
Dessutom hade jag nu så fruktansvärt ont att jag förmodligen inte klarat särskilt mycket längre.
Det beslutades om ett akutsnitt och jag fick återigen medicin som stannade av värkarna innan jag rullades in till operationssalen.
Snart fick jag en stark bedövning som gjorde att hela min rygg, min mage och mina ben var totalt bortdomnade.
Mycket spännande känsla.
Ungefär 45 minuter senare kom en bebis ut genom min mage.
Under operationen hade jag ett skynke över ansiktet så jag fick inte se bebisen överhuvudtaget, och så fort den var ute bars den in i ett annat rum för att bli undersökt ordentligt.
Det var mindre roligt att få vänta på att få träffa den lille krabaten.
David däremot fick följa med bebisen in och där inne tog det 6 minuter för bebis att kunna andas på egen hand.
Helt plötsligt hördes ett gällt skrik och lättnaden sköljde över oss alla och tårarna rann.
Sen fick jag ligga kvar ytterligare en bra stund på operationsbordet för att bli ihopsydd och sådär, men då kom David äntligen ut med bebisen så jag fick se den. Honom.
En liten Nils.
3830 gram och 53 cm.
Lite senare fick jag rullas tillbaka till vårt rum där det blev bebisgos tills vi fick byta våning och istället flytta upp till BB.
Där är vi nu och förmodligen kommer vi bli kvar här för reservation pga kejsarsnittet till tidigast imorgon, julafton, eller eventuellt får vi komma hem till juldagen.
Det återstår att se helt enkelt.
Nu ska jag ta efter Nils och försöka sova en stund.
Jag har varit vaken hela natten pga kontroller varje timma samt för att jag lyssnat så Nils har andats ordentligt.
Bara lite nojig 😅
