Lucia

Just i detta nu sitter jag på cafét och håller vakt när gubbarna från maskinsamverkan ska ha möte.
De behöver väl i och för sig inte vaktas, men snart kommer Viveka hit för att öva med mig så jag kan lika gärna stanna kvar tills hon kommer.
 
Alldeles nyss var Micke från Kindaposten här och hämtade årets luciaröster.
Vi pratade om hur antalet röster och kandidater ändrats från år till år.
 
För 7 år sedan var jag med som luciakandidat. (Herregud. SJU ÅR!?)
Jag minns att jag var så fruktansvärt nervös under hela den här perioden som röstningen var igång och att jag blev helt pirrig i magen när jag tänkte på att det kanske skulle bli jag som blev lucia!
Så var det då dags för den utsatta dagen då vi skulle få veta vem av oss fem kandidater som skulle bli lucia.
Klockan 11 (tror jag det var) hade vi fått berättat för oss att det skulle komma hem någon till den som blev lucia.
Jag gick upp klockan 6 eller 7 den morgonen och lockade håret, sminkade mig och valde kläder i vad som kändes som tusen långa år.
Sen satte jag mig på pallen i köket så att jag hade full uppsikt över gatan ifall dom skulle komma.
Och där satt jag. Kramp blandat med fjärilar i magen.
Tiden gick så fruktansvärt långsamt och för varje person eller bil som åkte förbi ryckte jag till av nervositet.
 
Sen hände det.
Fyra personer kom gående med en tårtkartong och en blombukett.
Jag skrek rätt ut: "MAMMA! DOM ÄR HÄR!!"
 
Jag kunde inte fatta det.
Att jag blivit vald till Kindabygdens lucia.
 
Efter att de kommit in, intervjuat mig, ätit tårta, tagit mängder av bilder och umgåtts en stund med oss åkte dom igen.
Jag var tvungen att gå ut och gå en promenad med hunden.
Jag kunde inte sluta skratta.
 
Vilken bekräftelse för en 15-årig tjej att få bli framröstad till lucia.
Det var så stort tyckte jag.
 
Sen kom Jeffa hem till mig och frågade hur det hade gått.
Jag rörde inte en min.
Hon genomsökte mitt hus efter rester på blommor och tårtkartonger, men hittade inget.
(Jag hade gömt dom på ett mycket säkert ställe.)
 
Sen kunde jag inte hålla mig längre.
Hur skulle jag kunna hålla det hemligt för min bästa vän när jag kämpade för att inte spricka upp i ett stort flin?
 
Hursomhelst.
Sen följde två veckor av tystnadsplikt från min sida.
Jag hade väldigt svårt att hålla tyst,men tycker ändå jag skötte mig ganska bra.
 
Sen var det då äntligen dags för lucia i kyrkan.
Jag hade inte räknat med att det skulle göra så ont att vara lucia kan jag meddela.
Kronan på mitt huvud satt åt så hårt att skruvarna borrades in i min panna.
Jag satt och nöp mig själv i skinnet på handleden varje gång vi satt ner för att jag inte skulle känna lika mycket smärta i huvudet.
Den satt så hårt att jag blev yr i huvudet varje gång jag ställde mig upp.
Men vad gjorde det då?
Jag hade ju blivit lucia.
 
Dagen efter lucia åkte jag, lill-lucian och våra fyra tärnor runt i Kinda för att sjunga på diverse ställen.
Jag hade med mig min gitarr och fick göra ett temporärt gitarrband av ett lila garnnystan.
Det var en riktigt rolig dag faktiskt trots att den slutade med att mitt hår började brinna och att jag återigen fick utstå en extrem smärta när jag skulle försöka borsta ur allt stelnat stearin ur mitt hår.
 
Men så ska det väl vara om man är lucia.
Den ursprungliga lucian led ju också. Hon led faktiskt så mycket att hon rev ut sina egna ögon om man ska tro sägnen.
Så jag kanske inte ska klaga över min smärta ändå...
 
 
 
Adjö!
Random